Ali Reza

Ali Reza var 16 år när han kom till Sverige på flykt. Under de tre år som asylprocessen pågick flyttade han mellan olika ungdomsboenden i Skåne. Han gick i skolan och fick behandling mot sin ångest. Men beskedet blev negativt, han fick inte uppehållstillstånd och behövde lämna sitt boende. Efter några veckor hos kompisar hamnade han på ett av Migrationsverkets boenden för vuxna. Den tiden minns han som fruktansvärd. Han fick inget stöd, och bodde med vuxna människor han inte kände och som inte var snälla mot honom. 

– Jag kände mig inte trygg. Var väldigt stressad, säger han.  

Efter två veckor på boendet klarade han inte mer. Att återvända till hemlandet var inget alternativ, inte heller att stanna på boendet. Då återstod gatan.  

– Jag hade inga pengar, jag sov på Triangeln, Centralen och i olika parker.  

Via Mötesplats Otto fick han ett busskort så han kunde ta sig runt. Hos Stadsmissionens Unga Forum fick han hjälp att söka skolplats, men han klarade bara två månader i skolan.  

– Vem kan klara det när man sover ute? 

Han har svårt att sätta ord på hur dåligt han mådde under det dryga halvår då han var akut hemlös.  

– Det är svårt att förklara hur hemskt det var, hur dåligt jag mådde både psykiskt och fysiskt. 

Under tiden han var hemlös hade han ofta kontakt med fältarbetarna som jobbade med att kartlägga unga i hemlöshet i Skåne.  

– Vi såg hur han, så som många andra i samma situation, blev i allt sämre skick. Men så en dag kom han gående. Jag kände knappt igen honom. Han hade rakat sig, kom med raska steg. När vi pratade tittade han på klockan. Då visste jag att något hade förändrats. Han hade en tid att passa, säger Ismail Noor, en av fältarbetarna på Skåne Stadsmission. 

Ali Reza hade fått tillfälligt uppehållstillstånd via nya gymnasielagen. Idag bor han med en kompis i en lägenhet, studerar på SFI och jobbar på en biltvätt. För tillfället är det bra, men osäkerheten kvarstår. Boendet är tillfälligt, liksom uppehållstillståndet.  

– Någon gång kommer du att ha ditt namn på en dörr, säger Ali Rezas rumskamrat.  

– Inte bara mitt namn, jag ska ha ett personnummer att sätta på dörren, svarar Ali Reza och skrattar. 

”Det är svårt att förklara hur hemskt det var, hur dåligt jag mådde både psykiskt och fysiskt.”

”Någon gång kommer du att ha ditt namn på en dörr”